De skillnader som man märker direkt utan att tänka efter är att han bara går ett år på Stjärnsberg i filmen men två i boken. Hans mamma verkar mer framåt och inte lika blyg i filmen och han har ingen lillebror. Erik undviker att gå in i rutan första gången i filmen och blir därmed utmanad två gånger, i boken blir han bara utmanad en gång och då går han in och överraskar åskådarna med sina taktiska slag.
En stor del i filmen handlar om Eriks och Marjas kärlek mot varandra. Den delen tar inte alls lika stor plats i boken, men det antar jag är för att förbjuden kärlek är spännande och säljer i filmer. I boken hinner Pierre åka hem innan Erik börjar göra motstånd mot fjärderingarna i form av den "maskerade nattvandraren", som inte ens är med i filmen. Det är pågrund av dessa promenader som han ska möta Marja och de ska börjar prata, inte genom att hon säger till honom och möta henne i skogen, vilket är det som händer i filmen. Efter skållningen är det Marja som hämtar och tar hand om Erik, men i boken är det sjuksystern som gör det. I filmen får sjuksystern ingen plats alls och hon är egentligen med mycket i boken. Efter att någon blivit slagen får man följa med in till hennes rum och det händer ett par gånger i boken, men ingen gång i filmen.
De missar en del andra saker i filmen också, men jag tycker att resterande delar som de missat, alltså de jag inte nämnt längre upp, inte betyder lika mycket. De delar man verkligen vill ha med, såsom rassiorna, när fjärderingarna slänger in bajs och Erik tar igen, Eriks vänskap till Pierre, klasskillnaderna, kambratuppfostran, hans pappas ondska och skållningen, finns med och de sakerna gör starkast intryck på läsaren och på den som kollar på filmen - det är det man kommer ihåg starkast. Däremot tycker jag att det är tråkigt att man inte kan få med tankar från Erik i filmen när han ska slåss i rutan, när hans pappa slår honom och när han blir skållad, för i boken är det det som gör djupet eftersom man då verkligen får veta hur han fungerar och vad han känner.
Som avslut på hela projektet vill jag säga att jag tycker att alla som får chansen både ska läsa och se Ondskan. Det har varit ett roligt, lärorikt och skönt projekt. Ondskan är ändå en av de böcker vi ska vara mest stolta över från Sverige. Jan Guillou och Mikael Häfström har gjort ett fantastiskt arbete med både bok och film.
